För att testa hur lätt och bra dlna fungerar i verkligheten satte jag det på prov genom att helt enkelt koppla ihop en rad olika dlna-utrustade apparater från olika tillverkare med mitt hemmanätverk, och undrade hur många nya svordomar jag skulle behöva lära mig. Det visade sig inte vara speciellt många.

Först ut en Fujitsu-Siemens Scaleo Home Server, där mapparna för bilder, musik och video delas ut. Därefter in med en nätverkssladd i Sonys tv Bravia 40W4500.

Se där - Home Servern dyker upp direkt i tv-menyerna. Samma sak när jag ansluter en Sony Playstation 3 - Home Servern bara dyker upp.

Plats på scen för den bärbara datorn Acer Aspire 6920G, och för att jäklas kör jag trådlöst nätverk med den senaste standarden 802.11n. Försöket att jäklas går om intet. Inte nog med att Home Servern dyker upp av sig själv i Windows Media Player i datorn. De utdelade filerna på den bärbara datorn dyker upp i de andra maskinerna.

Av en tillfällighet upptäckte jag att min mobila mediaspelare Creative Zen X-Fi hittade mediaservrarna. Har den dlna? Efter ett tag bekräftar Creative att jodå, det har den, det står bara inte i specifikationerna. Zen X-Fi fungerar utmärkt och kan dessutom tanka över musik till det egna minnet.

Sist ut är mobilen Nokia N95. Inte nog med att den spelar upp från Home Servern och även agerar server på egen hand. Det går att använda N95 som en fjärrkontroll för att visa Home Server-filer på Bravia-tv:n.

Avsikten med dlna - att allt ska vara uppkopplat mot allt - börjar kännas som en realitet. Men allt är inte frid och fröjd. Ett dlna-nätverk må vara enkelt att skapa, men inte nödvändigtvis att använda.

Att navigera bland mediafilerna är enkelt men att spela upp dem är ingen självklarhet. En fil som kan vara fullt spelbar på en maskin behöver inte alls vara det på en annan. Trasslet hänger bland annat på filformat och har inte med dlna att göra.